Utebliven träning och ångest.

Skulle vilja tillägna ett inlägg åt något som fler och fler äntligen börjar lyfta, nämligen ångest. Eftersom jag är en av dem som till och från trillar ner i mitt svarta lilla hål.

Förra veckan, började kanon. Jag tränade och var glad, taggad på nya utmaningar. Torsdagen och PT-passet kom. Jag fick flera nya övningar för att stärka upp mina knän som länge varit ett problem, och blev ännu mera taggad på att träna. När lördag morgon kom vaknade jag med en tanke om att gå till gymmet, fem steg ur sängen inser jag att mina benhinnor ömmar. Där trillade jag ner i mitt svarta lilla hål.

Mitt liv är lite så där, som en berg och dalbana. Jag flyger högt för att i nästa stund, ibland vid minsta lilla hinder falla rakt ner, djupt ner i mitt hål. Vilket jag gjorde i helgen. När jag är där nere saknar saker och ting mening och allt känns hopplöst. Jag var fullkomligt förtvivlad, eftersom jag nu såg mitt nya aktiva liv bara rinna ut i sanden och försvinna. Men ändå för rädd att spä på de onda benhinnorna för att våga ta mig till gymmet. Så jag blev hemma från gymmet i 4 dagar, googlade och oroade mig. Vilket inte gör underverk när jag är i den sinnesstämningen.

Det som skrämde mig i helgen var inte att jag hade ont, utan vetskapen om vad de onda benhinnorna skulle kunna sätta stopp för om de ville. Jag vet så väl att jag behöver den här förändringen i mitt liv och jag är så redo för den. Den största orsaken till att jag vill ha ett mer aktivt liv är just ångesten. Jag kommer nog aldrig bli av med den helt, utan jag kan bara lära mig att leva med ångesten och lära mig hantera den, så att den inte hindrar mig från att leva det liv jag vill. Här kommer träningen in. Min bästa medicin är rörelse, frisk luft och naturen. Endorfinerna som kommer när jag tränat eller varit aktiv fungerar som ett skyddsnät mot mörka tankar. De perioder jag tar hand om min hälsa trillar jag inte lika djupt ner i mitt lilla hål. Jag blir mer klarsynt och klarar av att resa mig upp snabbare igen.

För mig är det guld värt. Även om jag på senare försökt lära mig att se ångesten som en tillgång. Den hindrar mig från att rusa igenom livet i 120 utan att hinna tänka efter, den gör mig extremt medveten om min omgivning och den gör mig ödmjuk. Jag tvingas helt enkelt stanna upp och vara medveten om nuet, vilket inte är så dumt. Men jag föredrar ändå att må bra.

Först tänkte jag att detta inte var relevant. Sen insåg jag att jag lovat försöka spegla denna period när jag börjar att träna, och det är så här det är. Ibland fantastisk och ibland hopplös.

Igår pallrade jag mig till ett yogapass, vilket var väldigt skönt. Jag är så gott som uppe ur mitt lilla hål och redo att ta tag i träningen igen. Nu ser jag inte längre benhinnorna som det största problemet i världen. Jag kommer kunna träna ändå och få igång bra rutiner, det kommer kanske bara inte bli exakt så som jag tänkte från början, men det gör ingenting. Imorgon kör vi PT-pass igen och det ska bli så skönt med lite träningspepp igen.

Ta hand om er, så ses vi på friskis! // Clara

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *